Recension av Gates of Metal 2006

Gates of Metal 2006 (2006)

För andra året i rad bar det väg till Hultsfreds enda riktiga festival, nämligen Gates of Metal.

Tre timmar med bil, slå upp tältet på en skogscamping och ytterligare en biltur, peppen var total. När vi till slut hittade fram så kom min käre vän på att man inte hämtade ut presspassen i biljettförsäljningen. Jaha, nu då? Vi gick runt, kom till backstageområdet och frågade två yngre hjälparbetare var stugan där vi kunde lösa ut våra armband fanns. Efter lite diskussion så blev det att vi fick gå in backstage och leta upp någon att fråga där inne. Tjugo minuter senare så var det klart och de vackra, gröna, lisebergs-armbanden satt tight på armen. Redo att gå in!

FREDAGEN
Fredagen var väl, för oss, inte så intressant. Efter man blev helt bortskämd förra året med band som Nocturnal Rites, Evergrey, Maze of Torment och Pantokrator redan första kvällen så kändes det som en väldigt dålig start på festivalen. Nåväl, efter en hamburgare och sin första spräckta coca cola var det dags för One Man Army & The Undead Quartet.

One Man Army and the Undead Quartet
Senast jag såg bandet så agerade de förband till Children of Bodom i Göteborg. Jag kunde då inga låtar, och efter det har jag inte haft orken att kolla upp dem heller. Visst har man hört de populäraste låtarna, typ ”So Grim, So True, So Real” och så, men inte mer. Nu var det alltså dags för andra gången, på den minsta scenen i Hultsfred.
De visade direkt upp att de är bra musiker och kan sin musik väldigt väl, fast själva musiken håller inte riktigt. Det blir väldigt enformigt efter några låtar och man blir mest seg i huvudet. Scenshowen var ganska stillastående, men en del headbang och poser bjöd de den lojala publiken på. Det som överraskade mest var dock publiken, nästan alla inne i lokalen var ju med i låtarna och hoppade, studsade, moshade och headbangade. Riktigt coolt!
Skrivet av: Jonas Dahlberg

LÖRDAGEN
Konstigt nog så sov man ganska bra den första natten och vaknade upp utan att vara helt mörbultad och sliten. När jag hade insett var man befann sig och vad som skulle hända idag så blev jag direkt taggad. En hel del band jag såg fram emot, speciellt tyska thrasharna Destruction. Mycket rykten har gått runt om att Hammerfall skulle ta upp curlingtjejerna på scenen och så vidare, det var något jag såg fram emot väldigt mycket att få se.
Inledde dagen med frukost á 33 centiliter coca cola, grymt bra start på dagen. Första band ut var svenska Narnia.

NARNIA
Det är inte alla band man sett live mer än 10 gånger. För mig är svenska Narnia ett extremfall, och deras spelning i Hultsfred var 13:e gången i ordningen.

Säga vad man vill om Gates of metal, men teaterladan är en scen som förstört många konserter för mig. Finntroll, Dragonforce och Sodom för två år sedan, Evergrey förra året, samt Deathstars i år var alla band som fick lida av det dåliga ljudet. Därför blev jag väldigt överraskad när jag insåg att Narnia faktiskt hade bra ljud, något som gjorde denna spelning bättre än väntad.

Av de 13 gångerna jag sett Narnia var detta en av de bättre. Allt kändes väldigt bra, från låtval, till ljud och scennärvaro. Just det sistnämnda är något Narnia inte brukar vara jättebra på, men denna konserten kändes det att bandet var taggade, för de röjde på mer än vanligt. Över till det musikaliska. Jag förstår att alla människor inte kan uppskatta Narnias låtar, eftersom musiken stundtals kan vara ganska svår, men en sak är säker, och det är att musikaliskt gjorde Narnia en av dom bästa spelningarna på Gates of metal i år. Allt var ruskigt tight och välspelat, och Christian Rivel missade inte en enda ton. Om man jämför med Sabatons spelning på festivalen några minuter senare är klasskillnaden så uppenbar, och faktiskt pinsam på just den fronten.
Skrivet av: Emil Westerdahl
Betyg: 7.5/10

SABATON
Det var dags för svenska Sabaton att visa upp sig på Gates of Metal för andra året i rad, dock så har de flyttat upp sig från den minsta till den största scenen, släppt en ny platta och varit på Europaturné med Edguy.
Att bandet inledde med låten Panzer Battalion kändes väldigt tråkigt, då de alltid gör det. Vore grymt coolt om de inledde med Attero Dominatus eller någon annan ny låt. Publiken var med hela konserten och man såg hur bra de trivdes på den största scenen inför fruktansvärt mycket fler folk än förra gången. Sångaren, Joakim Brodén, förklarade även flera gånger hur kul det var att vara tillbaka på festivalen.
Gates of Metals största svaghet i sig är väl ljudet, det var det jag var mest orolig för inför helgen. Det visade sig dock att det hade blivit mycket bättre ljud på stora scenen, nu kunde man till och med höra vilka låtar de körde direkt, utan att behöva stå och spänna öronen i trettio sekunder innan man får grepp om det.
Krigarna i Sabaton verkade dock inte röja lika mycket nu, de brukar stå och headbanga hela tiden, speciellt basisten Pär Sundström. Kan det ha varit för att få se det vackra publikhavet lite mer?
Hur som helst så levererade de en grymt bra setlist med ungefär hälften nya låtar och hälften gamla. Både Metal Machine och Metal Crüe drogs med i samma veva och publiken verkade fruktansvärt tillfredsställd över konserten.
Skrivet av: Jonas Dahlberg
Betyg: 7.5/10

Efter Sabatons spelning blev det att stå kvar vid staketet och i en timme vänta på att Destruction skulle ge oss en thrashig attack, rakt in i våra hjärtan. Mycket folk verkade vara där för Destruction och staketet var fyllt när det var en halvtimme kvar tills de skulle inleda.

DESTRUCTION

En annorlunda start, bandet börjar med ett nytt intro, kommer ut och drar igång med Soul Collector från senaste plattan - Inventor of Evil. Allt var perfekt, Schmiers röst höll precis som den ska och hans ljusa skrik är verkligen ingenting man kan säga någonting negativt om. Spelningen var tight och setlisten var ungefär som den brukar vara, alltså Eternal Ban, Curse the Gods, Nailed to the Cross, Invincible Force, Mad Butcher, The Butcher Strikes Back, Metal Discharge med flera. Däremot så verkade det inte vara så mycket folk där för att se dem, bara de ”trogna” som stod långt fram och moshade eller röjde på annat sett. Det blev mindre och mindre publik hela tiden, folk gick och drack öl istället. Kan inte göra annat än att tycka synd om dem, som missade sommarens bästa spelning. Scenshowen var lika bra som vanligt, Schmier går runt mellan sina tre mickar och sjunger, får igång publiken och Mike står med sin old school-frisyr, headbangar och drar solona precis som de ska sitta. Underbart!
Skrivet av: Jonas Dahlberg
Betyg: 8.5/10

När Destruction avslutade sin spelning med knytnävsslaget The Butcher Strikes Back så förflyttade sig alla thrashare åt sidan samtidigt som power metal-gängen trängde sig fram för att vänta in favoriterna Helloween. För oss blev det istället en hamburgare innan Andi&Co började sin spelning.

HELLOWEN
Helloween. Ordet framkallar många olika känslor i mitt inre. Dels extremt positiva känslor till bandets tidigare material med Mr. Kiske på sång, men även en väldig ångest när jag tänker tillbaks på de två konserterna jag såg med bandet på Rabbits don’t come easy-turnén för två år sedan. Det var inget att hänga i julgranen den gången, och slakten av de gamla Kiske-låtarna var total. Dock har Helloween [som tur är] skaffat sig en ny trummis, och senaste skivan har trots allt fått rätt bra recensioner, så jag beslutade mig för att ge Helloween en ny chans, och tur var väl det.

Tyskarna öppnade med ”King for a 1000 years” från nya plattan; en lång episk låt som trots att man inte hade hört den innan uppfattades som väldigt bra. Helloween är ett av de banden som lever mycket på gamla meriter, därför var det väldigt klokt att dra av klassikern ”Eagle fly free” som andra låt, då vaknade publiken till ordentligt.

Nya trummisen skötte sig extremt bra, han var riktigt tight, och höjde bandet många nivåer om jag jämför med när jag såg dem för två år sedan. Andi Deris höll även han bättre än tidigare sångmässigt, och det var nästan [men bara nästan] att han faktiskt klarade av vissa Kiske-låtar. Men all heder åt Deris, för låtarna från plattorna han sjunger på själv satte han galant.

Bandet rev av klassiker som ”A tale that wasn’t right”, ”Halloween”, ”Future world”, ”I want out” och ”Dr. Stein”, blandat med låtar från de senaste skivorna.. På scenen betedde sig Helloween som vanligt; Markus sprang runt och hoppade, posade, log som alltid, och Weiki var lika skum som alltid. I slutet av konserten blåstes det upp två gigantiska pumpor på scenen, och då kändes det hela fulländat. Min bild ändrades av Helloween denna spelning, och nu skulle jag mer än gärna gå och se dom igen. Däremot så kommer jag nog aldrig sluta drömma om en återförening med Kiske..
Skrivet av: Emil Westerdahl
Betyg: 8/10/10

Nu, när Helloween var klara så var det inte så mycket för oss att se på ett tag. Vi tog en snabbkik på Dismember men det var inget för oss, var otight och jobbigt. Jag vet inte, men det kanske är en del av Dismember och hör till? Nåja, det blev istället en tripp till en klassisk brygga en bit nedanför festivalområdet för att mysa där någon timme innan det var dags för det ondaste bandet på festivalen skulle visa upp sig och sina grishuvuden, nämligen Mayhem.

MAYHEM
Mayhem var inte helt oväntat ett av banden som flest folk såg fram emot att se på festivalen. Det kunde man enkelt räkna ut genom att lägga märka till alla Mayhem-tröjor som sprang runt i Hultsfred hela helgen, samt även med tanke på den välfyllda teaterladan några minuter innan bandet skulle börja spela. Något som höjde stämningen också var scenutstyrseln. Ben, kött, ett kors, samt lite grishuvuden prydde scenen, och det skapade en såndär halvt läskig stämning.

Jag skall erkänna detta direkt. Jag är inget Mayhem-fan, och jag är bara hyfsat inlyssnad på Chimera och Grand declaration of war. Dock måste jag säga att Mayhem gjorde en riktigt bra konsert denna kväll. Hellhammer piskade på så det stod härliga till, och musikaliskt sett satt allt tight som stryk. Attila gjorde även sin del riktigt bra, och lyckades tillsammans med sina bandpolare att skapa ett kaotiskt och hatfyllt framträdande.

Efter konserten var besvikelsen hos publiken dock påtaglig p.g.a. avsaknaden av gamla låtar. På ett sätt känns det rätt, för Mayhem är ett band som skiter i vad folk tycker, och kör på sin grej.
Skrivet av: Emil Westerdahl

Nu började mörkret lägga sig över Hultsfred och headlinande Hammerfall skulle visa vad de gick för på deras enda Sverigespelning i år, och hur skulle det nu bli med de där curlingtjejerna och den stentuffa scenshowen? Det återstod att se.

HAMMERFALL
När bandet drog igång med Templars of Steel så var både jag och flera andra personer borta vid merchandise-stånden och kollade på prylar, hade ingen aning om att bandet började. Det blev en springtur bort till Stora Scenen för allihopa och partyt var på topp. Publiken var med i låtarna, ljudet var överraskande bra och Joakim Cans gjorde sin grej kanon. Redan under första låten så började dock trummisen Anders Johansson att missa flera saker, och så höll det på hela spelningen. Han var fruktansvärt otight hela tiden och det drog ner väldigt mycket på konserten. Allt annat funkade dock jättebra, även fast det är svårt att hylla Oscar Dronjaks solon, vilka inte är något att hurra över i första laget! Eftersom det var deras enda spelning i Sverige i år, och att de bara gjorde två spelningar i världen i år så valde de ut ett väldigt underhållande låtmaterial som de nästan aldrig spelar live. T.ex. den väldigt klassiska låten The Dragon Lies Bleeding spelades, och även många andra ovanligare låtar. När bandet hade dragit igenom Hearts on Fire så var det dags för sista låten, alltså deras VM-låt The Fire Burns Forever. Precis som tänkt så kom curlinglaget upp på scenen och visade upp sig, underhållande om något! Tyvärr så såg jag det bara på avstånd, men det var ändå väldigt coolt.
Skrivet av: Jonas Dahlberg
Betyg: 6.5/10

För att dra en resumé av den här helgen så kan jag säga att det var en trevlig helg med en hel drös bra band. Arrangörerna på Skrikhult har lyckats att få en väldigt bra blandning i år, med band som är allt från Mayhem till Helloween. Stora och kända band fick visa upp sig, vilket antagligen drog en hel del folk. Även de mindre banden gjorde underhållande spelningar, men ljudet på de mindre scenerna är som sagt inget att hänga i julgranen, även fast det är mycket bättre än förra året. Jag förstår inte varför det inte kommer mer folk, jag menar, det är så pass spridda band och hyfsat billigt festivalpris för en heldag och en kväll. Marknadsföringen är bra och man ser affischer var man än går, banners på hemsidor och så vidare. Nåja, jag håller tummarna om att det kommer fler band nästa år! Tack för årets upplaga – hails!

Genre: Death black power heavy

Hemsida: Gates of Metal

Betyg: 0/10

Utgivare:

Skrivet av: Jonas och Emil - Ume-Metal

Tillbaka